Mamascorner

Börjar visa mer och mer tecken på förvirring. Vet inte om det beror på stress eller att jag har en förkylning som aldrig går över men jag börjar bli orolig över att jag själv börjar tappa kontrollen. Anledningen till att jag själv känner mig lite orolig är att jag gick på en halvdagsutbildning i förrgår som en beteendevetare höll i gällande säkerhetsbeteende. I utbildningen belyste han bland annat vikten av att lyssna på sina egna signaler och det är något som jag verkligen inte gör och jag tror att jag måste börja ändra på det.

Känner mig alltid trött då jag inte sover så mycket. Oftast så sover jag inte mer än 45 min i sträck förräns jag vaknar och jag somnar oftast mellan kl 12 och 2 varje natt. Under natten så vaknar jag så många gånger och går upp och passar på att använda tiden till att lägga täcke på barnen eller köra igång torktumlaren om tvätten inte hunnit bli klar när jag la mig. Vid kl 6 när klockan ringer så känner jag mig mer död än levande. Känner att det flimrar för ögonen och jag längtar tills jag fått i mig de första två koppar kaffe på jobbet.

Jag har tagit på mig så mycket på jobbet så att jag får jobba häcken av mig för att leverera allt i tid då jag har svårt för att säga att "detta hinner jag inte göra". Allt för att få en liten klapp på axeln och höra "vad du är duktig" istället för att ta ett aktivt steg och börja lägga ut uppgifter. Den senaste månadens VAB och semester mitt i denna hög topp av jobba har inte gjort det bättre. På jobbet har jag dock full koll och på barnens aktiviteter och alla måsten, men allt runt omkring hemma är tufft att utföra.

Varje uppgift som jag ska göra hemma kräver så mycket energi av mig. Vet inte vart jag lagt nycklarna, hittar inte min väska eller jacka. Har en känsla av att jag glömt något hela tiden och måste dubbelkolla med mig själv vilken tid jag tex ska hämta barnen eller om jag eller Goran skulle hämta barnen. Jag frågar samma fråga säkert 5 gånger till Goran.  När jag ska handla har jag oftast glömt bort vad det var jag skulle ha och jag måste stanna upp och fokusera för att kunna få igång tankarna.

För att bearbeta stresskänslan så brukar jag prata om det för dom jag känner för att jag tycker det är bra att man är öppen. Däremot så skrattar jag oftast i efterhand åt mina tokigheter och jag tycker att jag kan bjussa på det som uppstår i alla förvirring.

Ibland hittar jag inte min bil på parkeringen och jag kan snurra i en kvart mellan dom olika parkeringarna innan jag hittar den eller jag kör fel på vägen hem för att jag missat avfarten och blir sen stressad av att jag inte hittar snabbaste vägen hem och kan då inte hitta tillbaka. I extremfallen brukar jag ringa till min man som får vara min terapeut och försöka trösta mig via telefonen och då helt plötsligt känns allt bra igen. Jag har dock känt att jag har koll på läget och eftersom jag kan skratta efteråt så är allt ok och allt som jag blir stressad över är egentligen bara gnäll.

Även fast jag känner att jag bryr mig mycket och försöker ställa upp för mina vänner så mycket som jag bara kan så har jag tex svårt att känna förståelse över folk som klagar fast dom har det väldigt bra, vilket jag tycker är väldigt vanligt. Vart finns perspektivet på tillvaron. Det är inte för att jag är hård och känslokall mot andra men det är så jag tänker för mig. Jag har det faktiskt väldigt bra jämfört med tex folk som är ensamma med barn, jobbar mycket och har det tufft med ekonomin. Eller på det kanske dom även är jättesjuka, har dödsjuka barn eller så kanske de lever under väldigt svåra förhållande. Förstår ni skillnaden över sånt som jag gnäller över. Jag ska ju vara glad att jag har det som jag har det och inte gnälla.

Är det någon som känner igen sig? Även fast jag fått kommentarer och tips tidigare så har det varit svårt att ta till mig kommentarer från tex personer som min man som alltid är noga med att inte stressa upp sig eller ta på sig för mycket. För honom är allt så enkelt. Det är bara att strunta i det eller bara att etc... etc. Dom tipsen går liksom inte in för det är liksom inte jag men jag kanske är mer mottaglig nu??