Mamascorner

Barnen är fortfarande hos deras farmor och farfar och de har det så bra så de tyckte att det var bäst för barnen om vi inte kom och hälsade på eftersom att de skulle komma hem så sent och om vi kommer så finns det risk för att de säger att de vill åka hem med oss.

Detta känns ju jättekonstigt. Vad ska vi göra med all denna tid.......De har aldrig varit borta från oss så här länge.

Jobbade lite extra idag, stack till gymet med....GORAN...och det var superkul.  Vi hade jätteroligt, körde löpbandet samtidigt för att avlsuta med lite styrketräning. Det är så avkopplande att träna.

Sen hade vi några ärenden som vi dels utförde tillsammans och på varsitt håll för att sedan mötas upp hemma vid kl 21 för att käka middag. Färdiggrillad kyckling. Matlagning på högsta nivå:-)

Idag känns det som man hunnit med jättemycket. Har en tid bokad för banken imorgon, har fixat med i förväg kolla upp barnens aktiviteter i veckan. Har pratat med Goran och vi känner oss ganska uppdaterade gällande varandras grejer också. Massor med nyttiga och bra saker som vi gjort idag men det är så otroligt tomt hemma och jag saknar barnen jättemycket.

Så himla kul är det inte att vara barnledig, tycker att själva begreppet barnledig står alldeles för högt i kurs i folkmun och media. För min del känns det som att man tappar bort hela syftet till varför man skaffar barn. De tillhör ju våran familj och då vill man ju vara tillsammans, eller? Har säkert fått någon hormonell våg som sköljt över en nu här hemma i det tomma huset som gör så att man blir så här deppig och tvär. Goran tycker också det är tråkigt när de inte är hemma men han blir ju inte så här "hormonell" och drastisk i sina tankar.

Jag börjar tom tänka på hur det kommer att kännas när barnen flyttar hemifrån och fick lite panik. Frågade Goran lite försiktigt vad han skulle tycka om att skaffa flera barn och han svarade: "Ja, det är ju klart att jag vill ha flera barn, men det är ju ganska praktiskt med två....Bla bla bla" . Jag stänger av öronen, alla de praktiska fördelar med att ha två barn fattar väl jag också!

Längtar tills imorgon när vi träffar barnen och de kan få berätta allt de gjort med farmor och farfar, då kanske man blir lite normal igen. Längtar tillbaka till att vara ständigt trött, ha ont om tid, att få sitta tillsammans vid matbordet och bara prata eller bara få pussa mina små älsklingar. Är det någon som känner igen sig eller är det bara jag som är weird??