Mamascorner

Denna vecka har varit otroligt känsloladdad för mig. Upp och ner. Bråk, Glädje, Ledsen, Skratt...
 
Orsak:
Efter 18 år i ett förhållande får man räkna med en del upp och nedgångar. Just nu har jag haft en liten svacka. Jag håller på att bearbeta massor med frågor gällande allt...är det så här det ska vara resten av livet....det finns ingen spänning, ingen romantik i mitt liv...ansvaret med barnen måste delas upp mer...jag och min man pratar knappt med varandra...vi är som värsta pensionärsparet... Tror att allt detta beror på det som jag kommer skriva mer om under längre ned än på min stackars man. Han är den som får utstå med alla dessa humörsvängningar. 

Företaget som jag jobbar på har gått ut med att de ska dra ned på antal anställda. De har gått ut med att man frivilligt kan ansöka om att sluta och de erbjuder ett väldigt bra avgångsvederlag. 

Jag trivs jättebra på mitt jobb. Jag älskar det och mina kollegor är helt underbara människor. Alla är så duktiga och ambitiösa och vi ger verkligen 110 % när vi jobbar och jag har liksom växt fast i företaget under de här 15 åren. Företaget har under åren hjälpt mig att utvecklas och jag har kännt mig oerhört lojal till det. Jag verkligen lever för mitt jobb, men detta är inte alltid bra. Det är svårt att hitta en balans mellan arbete och fritid och tyvärr har det fått i många, många fall fått gå ut över min familj. Jag har liksom inte blivit så rolig att leva med. Har liksom aldrig tid eller ork att göra annat än jobba eller tänka på jobbet. Jag har ändå inte velat söka mig bort eftersom att jag verkligen älskar mitt jobb och varje dag bjuder på nya utmaningar. Men i och med detta "frivillighets paket" så serveras det ju enorm möjlighet för mig att kunna få tid för mig själv och förverkliga mig själv och försöka kunna få tillbaka lite energi samt få loss lite extraenergi som jag kan dela med mig av till min familj. Jag ansökte om detta under en omgång tidigare men fick då inte det. Nu i denna omgång står företaget inför att försöka få loss ca 800-1000 tjänster och nu gjorde jag ett nytt försök för chansen att få det nu måste ju vara större. Och denna gång fick jag det!!

Jag har sen jag fått beskedet i tisdags vänt ut och in på mig själv. Är det verkligen detta jag vill? Har pratat med flera kollegor och chefer runt om i organisationen som tycker att det är väldigt synd att jag slutar och de vill ju gärna att jag är kvar och jag tror innerst inne att de gärna skulle velat ha mig kvar. Då kommer alla känslorna upp igen, de känslor som hållt mig kvar i företaget under alla dessa år, och jag känner en sån enorm saknad redan nu, fast jag inte ens har skrivit på papperena ännu. Jag har då börjat att försöka gå tillbaka till varför jag sökte detta från början. Detta är en hjälp att bryta mig loss och bli självständig. En enorm möjlighet som erbjuds för mig att egentligen kunna göra precis vad jag vill. Jag kan fortsätta att studera, åka utomlands med barnen i några månader, titta på en del affärsideer som vi lagt åt sidan pga av att jag inte haft någon extra energi för att ägna mig åt sånt. Ingen direkt plan finns ännu och det är därför jag liksom vänt ut och in på hela mitt liv, därav alla konstiga frågor till min man om hur våra fortsatta 50 år kommer att se ut. Han säger inte så mycket. han hoppas väl att jag bara ska sluta hålla på. Jag menar, vad ska han säga egentligen?

Drömscenario:
-Jag har en plan för våra fortsatta år. Jag har lagt upp planen i 10 års etapper. För varje 10 år etapp har jag lagt upp ett antal milstolpar som vi ska uppnå och dessa milstolpar är det tänkt att vi gemensamt ska ha kommit överens om. Låter detta bra?

Yeah right.. jag vet inte varför jag liksom ändå håller på att fråga om sånt, Men men, det är iallafall orsaken till det som lett till så mycket bråk och tjafs (från min sida) under denna vecka.

I torsdag kände jag att jag var 100 % säker och ska skriva på avtalet och från och med 30 juni står jag på mina egna ben. Vad jag ska göra och mina fortsatta planer blir ju en alldeles utmärkt sak att blogga om :-) Eller vad tycker ni?

I fredags var jag på heldagsseminarie tillsammans med hela våran Processteknikssektion (ca 100 pers) och det var jättekul. Det är så roligt att få göra såna avbrott och bara få tid till att ta till sig av alla andras erfarenheter samt att få möjlighet att få dela med sig av sina till andra. Senare på kvällen var jag på firmafest. Kul!! Mellan 1000-1200 pers.

Jag hade hittat en skitsnygg klänning vilket jag tycker är väldigt viktigt eftersom att jag verkar ha kommit in i någon medelålderskris...jag vill inte känna mig gammal, och jag kände verkligen för att parta. Det var lite segt i början då det var mycket folk, mingel, ståbord och mina höga klackar gjorde sig påminda när mina stackars fötter bad om att få en liten paus. Där vart det återigen mycket prat med massor med människor runt om i organisationen om frivillighetspaketet. Jaha, ska du verkligen tacka ja....Va fick du det?....Vad ska du göra nu då?....ohh va roligt för dig....och jag pratade med hur många människor som helst igår och återigen så kommer dessa känslor som visar hur starkt jag känner för alla och allt det här.  

Idag lördag vart det en softardag. Hela familjen åkte iväg för att hämta bilen från verkstaden och sen gav vi oss ut i julhandeln. Jag pallade bara 3 timmar sen gav jag upp. Har kännt mig låg efter festen igår. Låg och sentimental. Min man försökte prata med mig och sa att jag inte borde skriva på papperet om det inte känns bra. Men jag har ju bestämt mig. Måste bara försöka bearbeta alla känslor som jag har. Innerst inne är jag ju jätteglad också. Tror att det kommer att ta en stund innan svängningarna planar ut. Det är bara att tuffa på och tänka framåt.